Jag tror nog att alla människor har små oaser i sin vardag. Min oas är min hund och att enbart få vara matte för några timmar. Då kan jag koppla bort min hustru och mammaroll. Då är det bara jag och min hund som gäller. När jag går till kyrkan på söndagarna känner jag mig hemma där. Jag är gift med en icke kristen och känner att jag kan prata på ett helt annat sätt med mina syskon i församlingen än vad jag kan prata med min man. Där kan jag vara kristen fullt ut. Men besöken i kyrkan är ingen oas för mig.  Kristen är jag 24 timmar om dygnet, hela tiden. Att tillhöra Gud är en enda stor oas för mig. Jag kan be till honom när som helst, vad jag än gör. Jag kan utan att människor vet om det välsigna dem, be för dem och kanske får jag ett frö att börja gro i deras hjärtan. En längtan efter något mer. Jag försöker vara vänlig mot alla i min omgivning. Omtänksam och hjälpsam. Visa att jag bryr mig. Om jag frågar någon hur det är med honom/henne, vill jag inte bara ha ett "bra" till svar om jag vet att personen inte mår bra just då. Jag vill finnas där för att lyssna och trösta. Jag har själv varit i situationen då man säger att man mår bra när det inombords är kaos. Kanske är jag för någon en oas som de kan sitta i och berätta om sina bekymmer...