Förtrösta på Herren till evig tid, ty Herren Herren är en evig klippa.

Jesaja 26:4

Idag fyller jag år. Det är många år sedan som jag brydde mig om att fira det. Man blir ju bara ett år äldre. Det är livets gång. Jag firar hellre andra än mig själv. För mig finns bara en enda födelsedag som betyder allt, som är viktigast. Det är en födelsedag som firas nästa månad. Jesus födelsedag.

"Min Jesus lever, därför vill jag leva.

Min Jesus lever, därför är jag trygg.

Jag vet att han mig leder.

Han är meningen med mitt liv.

Han älskar mig"

Jag försöker att vila på söndagarna, precis som Gud gjorde när han hade skapat allt. Man behöver en dag då man inte gör något, utan bara tar det lugnt och är. Det blev ingen kyrka idag för min del. Gud, du vet varför...

Guds kärlek är trofast. Den sviker aldrig! Tänk om all kärlek var sådan. När man går in i ett förhållande finns det inga garantier att det kommer att hålla för evigt. Även om man står i kyrkan och lovar varandra evig trohet. En vän som man har väldigt kär kan man bli osams med och så tappar man kontakten. Kärlek mellan människor är inte alltid trofast. Folk är otrogna, sårar varandra och vissa helt enkelt tröttnar på sin livspartner. Kärleken dör ut. Men Guds kärlek finns alltid där. Han tröttnar aldrig på oss människor :-)

"Din trofasta kärlek aldrig mig lämnar.

Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut.

Den är ny varje morgon, ny varje morgon.

Stor är din trofasthet O Gud, stor är din trofasthet"

Jag tror nog att alla människor har små oaser i sin vardag. Min oas är min hund och att enbart få vara matte för några timmar. Då kan jag koppla bort min hustru och mammaroll. Då är det bara jag och min hund som gäller. När jag går till kyrkan på söndagarna känner jag mig hemma där. Jag är gift med en icke kristen och känner att jag kan prata på ett helt annat sätt med mina syskon i församlingen än vad jag kan prata med min man. Där kan jag vara kristen fullt ut. Men besöken i kyrkan är ingen oas för mig.  Kristen är jag 24 timmar om dygnet, hela tiden. Att tillhöra Gud är en enda stor oas för mig. Jag kan be till honom när som helst, vad jag än gör. Jag kan utan att människor vet om det välsigna dem, be för dem och kanske får jag ett frö att börja gro i deras hjärtan. En längtan efter något mer. Jag försöker vara vänlig mot alla i min omgivning. Omtänksam och hjälpsam. Visa att jag bryr mig. Om jag frågar någon hur det är med honom/henne, vill jag inte bara ha ett "bra" till svar om jag vet att personen inte mår bra just då. Jag vill finnas där för att lyssna och trösta. Jag har själv varit i situationen då man säger att man mår bra när det inombords är kaos. Kanske är jag för någon en oas som de kan sitta i och berätta om sina bekymmer...

"Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig, och vad jag ber vill du höra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer än jag kan tänka och säga.

Så skydda mig med din starka hand, du Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike"

Den svenska psalmboken, psalm 210

"Och nu ett ord till er föräldrar. Gräla inte och tjata på era barn, så att de sätter sig upp mot er eller lämnar er. Fostra dem istället med den kärleksfulla disciplin som Herren själv använder med påminnelser och kloka råd."

 Efesierbrevet 6:4

Det är inte alltid lätt att vara förälder. Tror nog att alla som har barn håller med mig. Ibland tryter tålamodet och man blir arg. Jag är inte den perfekta mamman, det vet jag. Jag försöker att tänka på detta som Paulus skriver i Efesierbrevet. Man ska inte gräla och tjata i onödan. Vilket jag själv i alla fall kan erkänna att jag ibland gör :-)

Älska era barn som Gud älskar alla oss människor. Med ovillkorlig kärlek.